Jag har varken tränat eller spelat handboll sen den 4/11. Jag har inte ens sprungit, inte en enda meter. Nu är jag så sugen så att det kliar i kroppen på mig. Jag kände till och med att jag inte klarade att va i hallen i helgen och kolla på mina fantastiska tjejer som spelade steg 3, av mentala skäl. Jag vill spela, jag vill ingenting annat. Det är det jag älskar, det är sporten jag brinner för...

Jag vet på fullaste allvar inte vad jag hade gjort utan mina små killar. Mina proffs, mina ögonstenar. Jag är så fruktansvärt glad att jag har de. Känslan när man ser hur de tar in det man säger och försöker göra det, känslan när man ser de jobba tillsammans som ett lag och framföra glädje. Det är tackvare de som jag håller humöret uppe när det gäller handboll för det är de killarna som visar mig vilken glädje man har som ett lag på varenda träning och varenda match. Det är de killarna som visar hur härlig sporten är, hur mycket man får kämpa men hur skönt det är när man lyckas.

Sjukgymnasten berättade för mig för ca 2 veckor sen tror jag att jag kanske aldrig mer borde spela en handbollsmatch. Dock sa han även att han kunde ha fel och att allt hängde på mig. Jag har bestämt mig för en enda sak, jag ska bevisa för honom att han har fel. Jag ska tillbaks ut på handbollsplanen och göra det jag älskar tillsammans med de jag älskar. Två knän ska INTE få hindra mig. Visste krävs det mycket jobb och tålamod, men motivationen hjälper mig, jag vill ingenting annat. Det kanske tar tid och det får ta den tid som behövs, så länge jag får stå ute på planen med mina tjejer någongång i framtiden. Jag har ett enda mål och jag ska klara det.

Veckorna utan träningar på kvällarna är hemska, jag blir rastlös så jag vet inte var jag ska ta vägen. Mitt liv är så annorlunda. Jag hittar inte på alls mycket, jag har inte samma glädje i livet. Jag saknar mina tjejer, allt skratt och all kämparglöd. Jag saknar att kriga, kämpa och svettas. Jag saknar alla hårda stunder lika mycket som jag saknar alla roliga stunder. När jag kommer tillbaks ska jag kämpa mer än någonsin och aldrig ska jag ta någonting förgivet igen för en dag sitter man       där, bredvid planen och vill inget annat än stå ute på planen istället.

Utan detta knäskydd vet jag inte vad jag hade gjort just nu. Visst det skaver och gör ont men det gör också så att jag kan gå helt vanligt. Det gör så att jag slipper kryckorna och att jag nästan till och med slipper ha ont.

Jag vill, jag kan, jag ska, jag har ett enda mål och jag SKA klara det...

Förlåt för denna långa text men jag behövde skriva av mig lite...