Jag har nu bestämt mig för att byta bloggportal. Då jag har börjat tycka att det är rätt roligt att blogga igen så kände jag att jag behövde en ny start. Det första inlägget jag skrev här var den 26 juli 2010 och det har ju hänt en del sen dess, jag känner lite att jag har vuxit ifrån denna bloggen. Denna bloggen kommer självklart att finnas kvar då det är något som jag känner att jag inte kan ta bort, men i framtiden hittar ni mig här istället. 

Mitt första inlägg på denna bloggen var alltså för över fyra år sedan.

Nu hittar ni mig här istället

För ett tag sedan skrev jag att jag hade fått hem ett grymt rosa paket i postlådan. Det paketet innehöll ju en kamerarem som jag fick äran att resencera. Nu har jag använt den ett tag (även om det inte har blivit så spciellt mycket fotande den senaste tiden) och jag är helt förälskad i den. Tycker att den är så fruktansvärt cool. Den livar helt klart upp fotograferingen och man får ny motivation till att gå ut en kall dag för att fota. Det är även väldigt bra kvalité och eftersom att det går att ändra längden väldigt mycket och väldigt lätt så kan man ha den precis som man själv vill.

Som de flesta vet så älskar jag att fota och en sån liten sak som en rolig kamerarem gör det ännu roligare. Det gäller att unna sig små roliga saker eller lära sig små knep för att man ska fortsätta tycka att det är roligt. Därför tycker jag att alla borde gå in på www.cochisedesign.se och kolla på deras produkter. Jag är supernöjd med min rem och det är helt klart värt pengarna utan snack om saken. 

Igår och idag har jag varit 2 coo 4 school eller något. Huvudet vill inte alls som jag vill, det gör ont och jag känner mig helt seg. Igår va jag därför hemma hela dagen och gjorde egentligen inte så mycket. Fixade enbart lite på mitt rum eftersom att Anton och mamma hjälpte mig att sätta ihop min nya garderob i söndags. Idag försökte jag iallafall åka till skolan och på första lektionen kändes det helt okej men på lunchen så kom huvudvärken tillbaka, med enorm kraft dessutom. Så jag var med lite på naturkunskapen efter lunch innan jag slutade 25 minuter tidigare och gick till tåget och åkte hem. Har varit hemma i ungefär en timme så nu ska jag sova och hoppas på att huvudvärken släpper. Har inte tid med att vara sjuk denna veckan, har bland annat match både på torsdag och lördag...

Inte bästa bilden på garderoben kanske, men den är typ enorm och jag är helt förälskad i den. Är verkligen jättenöjd.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1893381/?claim=u2x5nx29mj6">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Har man någongång fått sitt hjärta krossat, riktigt trampat på och brutalt misshandlat, så får man för sig att man aldrig kommer bli lycklig igen. Man går rundor och bär på något som tynger ner en. Efter ett tag så blir livet bra, man hittar en vardag och man slutar tänka på alla jobbiga saker. Men livet blir inte perfekt, för långt där inne, gömt bak allt annat, så finns det en tanke om vad som egentligen är perfekt. En liten idé om hur ett perfekt liv egentligen är, ett liv som man levt i flera år men som sedan försvann snabbt. Vi inbillar oss att allt är bra igen, men långt där inne finns en saknad och massa minnen. 

Lyckan och glädjen finns i våra liv alltid, vi måste bara lära oss att inse det. Lycka och glädje i en period av livet kanske är något som är mycket bättre än det som är lycka och glädje i en annan period. Men så är livet, livet ändras hela tiden. Vi kan inte bli halvt sura för att något inte är lika bra som det var innan, utan vi får bli glada för det som finns och den glädjen och lyckan i livet som vi kan hitta för stunden.

Under ungefär ett år kämpade jag var dag med att bygga upp mitt perfekta liv igen, människor både försvann och kom och glädje innebar olika saker från månad till månad. Ibland var allting så himla enkelt och lätt och ibland var allting hemskt och svårt, ibland kände jag mig så oerhört stark och lycklig och ibland kände jag mig svag och ledsen. Men jag visade aldrig det, för överlag så va ju faktiskt mitt liv väldigt bra. Trots att personer som var väldigt viktiga för mig bara vände ryggen åt mig och försvann. 

Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna känna samma glädje och lycka, jag trodde inte att jag skulle kunna ändra min syn på vissa människor. Framförallt så trodde jag inte att jag någonsin skulle hitta en perfekt människa igen, någon som är perfekt för mig. Men jag hade fel, istället för att inte hitta någon så hittade jag 3, alla 3 är viktiga på sitt egna sätt. Denna sommaren fick jag tillbaka mitt perfekta liv, dock har jag nu en helt annan tanke om vad ett perfekt liv är, jag känner glädje och lycka i vardagen, jag mår bra, riktigt bra.

Idag har jag spenderat de tre bästa månaderna i hela mitt liv med en person som verkligen är perfekt för mig. Det var väl först lite av en chock, men tänker man efter så är det egentligen inte så konstigt. Denna personen fanns vid min sida hela tiden och det betydde mycket mer för mig än vad han visste. Jag tror inte att han hade en blekaste aning om att han var en så pass viktig del av min vardag. Jag såg honom utan tvekan som en av mina närmsta vänner. Nu ser jag dock honom som så mycket mer än så. De säger ju att i de bästa relationerna så börjar man som bästavänner.

Anton hjälper mig igenom så otroligt mycket, han är min trygga punkt i allt. Denna hösten har det varit så fruktansvärt mycket, att börja gymnasiet är inte lätt och jag är så otroligt glad att jag har Anton vid min sida i alla lägen. Han gör allt så mycket lättare, han får mig att fortsätta kämpa och se framåt, han gör egentligen inte så mycket, han bara finns där. Han är glädjen i mitt liv, han är min solstråle, han är mitt allt. Jag är så otroligt glad att jag slutade fega, att jag slutade vara en mes. Jag var så rädd för att förstöra denna vänskap som lite i smyg var så fruktansvärt viktigt för mig, men istället har jag nu fått känslor som jag inte trodde fanns. Jag har aldrig någonsin känt såhär för en människa och jag har aldrig någonsin haft ett såhär perfekt liv. Jag är lycklig och Anton är anledningen till det, han är anledningen till leendet på mina läppar.

Jag har helt klart skaffat mig en ny bild av vad ett perfekt liv är.

Fick hem ett fint rosa paket med ett grymt inehåll för någon dag sedan. Har fått äran att rescensera en kamerarem från Cochise Design och jag måste bara visa hur fruktansvärt fin den är. Det är alltså komma ett inlägg till om denna skönhet när jag har användt den lite.

"Kod för att importera min blogg till Nattstad: 6197152125"

Eftersom att jag inte har skitvit på väääldigt länge och jag och Jennie sitter och väntar på att engelskan ska börja så bjuder vi på våra fruktansvärt fina bilder. Photo Booth gör dagarna lite bättre. 

Ja nu är vardagen igång ungefär som vanligt igen. Jag börjar komma in i rutinerna med skolan, träningarna har börjat, läxorna kommer så smått, jag spenderar alldeles lagom mycket tid med Anton och nästa vecka börjar även träningarna med killarna. Jag sa ju att jag skulle skriva igen när jag hade gått några veckor till och för en gångs skull så håller jag faktiskt det jag lovar när det gäler bloggen.

Jag trivs verkligen i skolan och är fruktansvärt nöjd med mitt val. Hade jag haft en aning innan om att det skullle bli såhär bra så hade jag skippat alla ångestattacker över gymnasievalet. Jag sa att jag aldrig skulle välja samhälle och att jag aldrig skulle välja plusgymnasiet, men ser var jag är idag. Skolan passar mig så otroligt bra. Alla lärarna verkar så härliga och nu börjar klassen bli mer och mer en klass. Man pratar mer och mer med personer för var dag som går och jag är nöjd, nöjd med klassen, nöjd med skolan och nöjd med mitt val. Vill även påpeka att detta inte har någonting överhuvudtaget med matkortet eller datorn att göra, jag hade trivt otroligt bra på plusgymnasiet ändå. 

Det är mycket nytt när man börjar gymnasiet, det är inte bara nya lärare och nya klasskompisar. Jag har aldrig pendlat till skolan förr och behövt tänka på ifall jag har bråttom till stationen eller inte, jag har aldrig kommit hem från skolan tio i fem förr och fått stressa till sporthallen för att hinna till träningen som börjar klockan 6. Men det kommer att bli en rutin, en vardag som känns normal. Visst saknar jag furutorpskolan ibland, allt va så enkelt där, men livet går vidare och jag ska blicka framåt.

Måste även dela med mig av att jag mår så otroligt bra för tillfället. Mycket av det är väl Antons förtjänst eftersom att han lyser upp mina dagar. Men att träningsmotivationen äntligen är tillbaka spelar också väldigt stor roll. Jag känner att jag för tillfället går runder med ett leende på läpparna och känslan "livet är riktigt bra", jag njuter av livet helt enkelt. 

Nu ska jag sluta babbla och istället bjuda på väldigt fina bilder som jag skulle ha lagt upp för någon vecka sedan...