Jag har haft hemsk ångest de senaste två veckorna. Alla pratar om hur nära sommarlovet är och hur skönt det ska bli att få börja på gymnasiet och att få börja om. Här går jag och bölar (inte bokstavligt men nästan) för jag vill inte ändra på någonting överhuvudtaget. Visst, min klass är lite lustigt och alla kanske inte står varandra så jättenära. Men där finns många guldglimtar i den ändå. Jag vill ha det precis så som det är nu, jag vill inte börja om, jag trivs så som det är här. Denna klassen har fått mig att hitta mig själv och jag har skaffat världens finaste vänner. Jag trivs så bra och framförallt så känner jag mig trygg. Trygg i mig själv och trygg som en av alla individer i klassen. Och för mig är trygghet så otroligt viktigt. Att vi bara har några få veckor kvar med varandra är hemskt och att jag dessutom missar en av de är ännu värre (dock är jag rätt nöjd över att få åka till turkiet också, så det är verkligen inget jag ångrar). Tänk att jag kanske aldrig kommer träffa några av dessa personerna igen, vissa av de har jag gått med sedan jag började skolan.

Jag kan vara fullt ärlig och säga att jag i sjuan aldrig ens hade en tanke på att jag skulle ta detta så hårt. Jag var otroligt besviken över klassen när jag fick reda på den i slutet av sexan och jag trivdes inte alls i sjuan. Men under nian har allt blivit så bra, dock är det alldeles för sent och året har gått så otroligt fort.

Jag tror att detta kan vara en av anledningarna till att gymnasievalet har varit väldigt svårt för mig. Jag och Jennie var och skuggade på plus (skolan som jag efter många om och men har som förstaval) idag och jag är fortfarande inte 100% säker på mitt val. Jag vet att det inte står ristat i sten och att man får ändra sig om man verkligen känner att man vill. Men jag tror att denna osäkerheten om allt gör så att jag inte vill börja om, att jag inte vill lämna min trygghet.

Så ser ni någon som gråter, på både avslutningsmiddagen och skolavslutningen, så är det troligtvis jag. Lilla jag som är rädd för vad som komma skall på grund av att jag känner mig osäker och inte vill lämna min trygghet. Det kommer säkert att bli bra, men nu är det jobbigt.